fredag 12 juni 2009

Urnsättning

För några dagar sedan var jag i en kyrka på urnsättning. Det var en god vän till familjen som avled för någon månad sedan och som hade valt att kremeras. Känslan att komma in i kyrkan och framför sig se en relativt liten urna stå på ett bord omgivet av två ljus känns konstigt. Det känns märkligt att tänka sig att här är resultatet av en människas liv. Det här är allt som är kvar efter en person som har levt här på jorden. Oerhört märkligt. Oerhört ledsamt. Men så är det. Människans liv här på jorden är kort och bräckligt. Så fyllt av glädje och sorg, smärta och njutning.

I den stunden när vi ska ta avsked av en kär vän som har lämnat detta jordelivet kan vi känna sorg och rädsla. Sorg över att aldrig mer få träffa den här personen. Sorg över allt man ville säga, men som aldrig blev sagt. Rädsla för hur skört och bräckligt livet är. Rädsla för min egen död. Men inför vår Gud får vi komma med alla våra känslor av rädsla och sorg. I Uppenbarelseboken står det att "Gud ska torka deras tårar". Gud som är så mycket större än vad vi kan ana oss lovar att torka våra tårar. Gud lovar oss att ge oss sin tröst. Därför får vi hämta tröst och styrka ur Hans Ord som står fast när allt annat faller.

"Fast står ditt Ord, när allting annat faller. Du har berett oss rum i Faderns rike. Där skall med dig de återlöstas skara, för evigt vara." (Svps. 628:4)

Vi får komma till Gud och gråta ut i Hans famn. Vi får ta emot Hans nåd, kärlek, frid och ljus.

"O liv som blev tänt:
i kristtrognas bröst dig har världen ej känt.
Det ljus som vårt jordiska öga ej tålt, dock
lever inom oss fast skumt och fördolt. Gud
råder allt skall under honom bli lagt, med kärlekens
makt.

O härliga lott:
att leva där döden sin överman fått,
där livet, som bleknat, sen hjärtvärmen fkytt
och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,
där kärleken växer som solvärmen blid
i vårfrudagstid.

O ljudliga land, där gråten ej rinner som timglasets sand,
där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör,
där lyckan är klar som kristall, men ej skör,
där intet skall fattas, blott sorgen som tär
och plågar oss här."

(Svps. 258:1-3)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar