Urnsättning

För några dagar sedan var jag i en kyrka på urnsättning. Det var en god vän till familjen som avled för någon månad sedan och som hade valt att kremeras. Känslan att komma in i kyrkan och framför sig se en relativt liten urna stå på ett bord omgivet av två ljus känns konstigt. Det känns märkligt att tänka sig att här är resultatet av en människas liv. Det här är allt som är kvar efter en person som har levt här på jorden. Oerhört märkligt. Oerhört ledsamt. Men så är det. Människans liv här på jorden är kort och bräckligt. Så fyllt av glädje och sorg, smärta och njutning.

I den stunden när vi ska ta avsked av en kär vän som har lämnat detta jordelivet kan vi känna sorg och rädsla. Sorg över att aldrig mer få träffa den här personen. Sorg över allt man ville säga, men som aldrig blev sagt. Rädsla för hur skört och bräckligt livet är. Rädsla för min egen död. Men inför vår Gud får vi komma med alla våra känslor av rädsla och sorg. I Uppenbarelseboken står det att "Gud ska torka deras tårar". Gud som är så mycket större än vad vi kan ana oss lovar att torka våra tårar. Gud lovar oss att ge oss sin tröst. Därför får vi hämta tröst och styrka ur Hans Ord som står fast när allt annat faller.

"Fast står ditt Ord, när allting annat faller. Du har berett oss rum i Faderns rike. Där skall med dig de återlöstas skara, för evigt vara." (Svps. 628:4)

Vi får komma till Gud och gråta ut i Hans famn. Vi får ta emot Hans nåd, kärlek, frid och ljus.

"O liv som blev tänt:
i kristtrognas bröst dig har världen ej känt.
Det ljus som vårt jordiska öga ej tålt, dock
lever inom oss fast skumt och fördolt. Gud
råder allt skall under honom bli lagt, med kärlekens
makt.

O härliga lott:
att leva där döden sin överman fått,
där livet, som bleknat, sen hjärtvärmen fkytt
och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,
där kärleken växer som solvärmen blid
i vårfrudagstid.

O ljudliga land, där gråten ej rinner som timglasets sand,
där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör,
där lyckan är klar som kristall, men ej skör,
där intet skall fattas, blott sorgen som tär
och plågar oss här."

(Svps. 258:1-3)

Treenigheten

Någon har sagt "Om du förstår är det inte från Gud". Det säger något när det gäller vårt förhållande till Gud. Gud är outrannsaklig och ogreppbar. Han är större än vad vi kan ana. Detta kan sammanfattas i orden "Deus semper major est" - "Gud är alltid större".

I Bibeln möter Gud sina människor som tre olika personer. Som Fadern (skaparen och upprätthållaren), som Sonen (frälsaren och räddaren) samt Den Helige Anden (skapar tron i våra hjärtan, som behåller oss i vår tro och som hjälper oss i vårt liv som kristna).

Treenigheten är svår att greppa. Den är omöjlig att helt och hållet greppa och förstå. Gud är en Gud i tre personer och tre personer i en Gudom. Olika bilder som har sina egna fel och brister har använts för att hjälpa oss att förstå. Vattnet som kan finnas i tre olika former - flytande, fast och som ånga - men som ändå bara är ett ända väsen. Bilden har inte som uppgift nagla in oss i en fast och bestämd syn på Gud. Bilden vill leda oss in att lära känna den Guden som vi här och nu kan erfara - i hans eget Ord. I Bibeln talar Gud till oss. Våga tro på det.

Till sist. När vi möter treenigheten och andra ting som är svåra att förstå så kan vi vara tacksamma. För då är inte Gud och hans Ord en produkt av människans vanmakt och oro. Då är inte tron något logiskt och mänskligt utan har sin grund i något övernaturligt - Gud själv.

Mening i livet

"Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut." (Rom. 8:28)

I den världen vi lever i ställer vi oss ofta frågande varför saker och ting händer. Vi undrar vad det kan finnas för mening med att livet smärtar och att problemen hopar sig.

Livet gör ont. Livet svider. Det är en erfarenhet alla människor känner. Men trots det är det en kristen människas tillförsikt att mycket som händer har en mening. Man kan inte säga att allt som händer har en mening. Guds mening kan inte vara att människor ska dö i katastrofer eller krig. Men trots det har mycket som händer en mening - till och med det som här och nu kan kännas svårt. Många människor berättar om hur svårt och jobbigt har varit. Men först i slutändan kan de ana att det har funnits någon vid deras sida. Någon som älskar dem och som inte glömmer. De har märkt hur allt, i slutändan, har samverkat till det bästa. Hur något som först har gjort ont har blivit dem till något bra.

En bra liknelse för detta är krisen. I en tillfällen i livet drabbas människor av kriser. Det kan vara på olika sätt. Ett dödsfall i familjen. En skiljsmässa. När man står mitt i krisen gör det fruktansvärt ont. När man i efterhand tar sig ur kriserna ser man allt med ett annat perspektiv. Saker som tidigare har varit oviktiga blir viktiga. Saker som har varit viktiga blir oviktiga.

Livet gör ont och smärtar. Men trots det har vi en vän med oss som heter Jesus. En vän som har gett sitt liv för oss på korset. Som har dött för att vi skall leva. Gud glömmer oss inte. För Gud är du kär.

"Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt? Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig." ( Jes. 49:15)